Samla på filosof(i)er
<http://pollocksbollocks.blogspot.com/>Emil Persson-Lindahl
tipsar om en jättekul sajt med samlarkort på kända filosofer och filosofier. Hur det är med spelbarheten vet jag inte. http://www.theorycards.org.uk/main.htm Det sjuka med den typen av samlarmani-kort är ju att spelandet är underordnat samlandet.

Som van spelare känner jag att reglerna måste klargöras. Precis som man i Magic - the gathering, kan spela med tematisk inriktning måste man nog kunna välja fokus. En blandning vänsterdebattörer blir starkare tillsammans.

Han kör kombon Marx, de Beauvoir och Foucault som avslutning. En tung trio med Marx tunga ekonomiska perspektiv i början, feministisk existentialism och slutligen individens disciplinering och därmed frigörelse på slutet. Om jag inte får använda dubletter blir den svår att toppa. Kombon marxism-feminism-postmodern idékritik är tung. Vi är både bundna och fria samtidigt. Jag måste använda annan logik.

Själv slänger jag in en postmodernism i början för att rensa upp för lite frisk luft, fortsätter sedan med en Duchamps för att ytterligare befria och öppna upp de stora möjligheterna i en konstvärld upplevd utan låsningar. Sen toppar jag med Adorno för att behålla en kritik mot konsumism och överdriven individualism. Jag vet inte om jag slår Lindahl-Persson.

Antagligen skulle det hela landa i nåt slags sten-sax-påse. Alla slår någon. Fast nyliberalismen åker nog bara på förlorare. Enligt mig.

Jag skullle vilja se det gäng filosofer/politiker/statsvetare/idéhistoriker som kan enas om nåt sånt. Jag blir yr.

Hur blir bra till bättre?

Jag sitter och skriver på en jobbgrej som ska bli en motion till regionfullmäktige. Hela tiden hoppar både mitt personliga jag, mitt ideologiska jag och mitt gamla forskarjag mellan två motstående önskemål:
1) Tydligare politisk styrning (vilket är bra)
2) Större autonomi för personalen (vilket är bra)

Inom sjukvården, exempelvis, är det ett problem att läkarna ibland är för prestigefyllda och för låsta i gamla hjulspår för att det ska vara optimalt för vården. Deras självständighet skapar ofta sämre vård och sämre utveckling av sjukvården. Vi i Vänsterpartiet önskar ofta tydligare politisk styrning. Peka med hela handen!

Men... Vänsterpartiet ska ju stå för personalinflytande, självständiga arbetsplatser, arbetsplatsdemokrati, deltagande demokrati. Kom in politisk styrning och... ta ifrån personalen deras autonomi.

Det är dubbelheten jag försöker få ihop. Det fantastiska är att jag tror det går. We'll see. Det skulle antagligen gå att göra en analogi med skolan. Lärarna har ibland för mycket att säga till om, elever hamnar utanför genom att lärarna kör på i gamla spår och inte ser alla elever, inte reagerar mot mobbning. Men centrala politisaka direktiv misslyckas ofta i skolan. Det gäller ju att få läraren att göra saker bättre för att hon vill det, inte för att hon tvingas. Du kan inte få en lärare att uppföra sig juste mot eleverna om hon inte vet varför.

Mänsklig påverkan går att reducera ner till tre sätt.
1) Tvång (Gör detta, annars...)
2) Belöning/utbyte (Jag ger dig det så får jag det av dig)
3) Övertalning (Jag tycker att du ska göra det, därför att det är viktigt)

Alla sätt fungerar, men 1) är lite moraliskt undermålig och inget man vill göra till en vana. 3) fungerar alldeles utmärkt, om man bara följer samma logik och har verklighetsuppfattningar som bägge parter kan relatera mellan. 2) är enklare om logikerna krockar.

Som förälder försöker jag undvika 1) men hamnar ofta i den, 2) blir det väl då och då, 3) är nog ändå vanligast, men... man måste bygga den på kärlek och inte på misstro. Med Vänsterpartiets stora misstro mot läkare (och lärare) blir det svårt att övertala. Vi kanske måste köpa dem på nåt sätt, eller mötas på halva vägen. Tvinga vill vi väl inte. Eller?

Jag missade alla aktiviteter på kvinnodagen igår med möten hela dagen. Lite trist.

Däremot var jag på ett intressant seminarium på kvällen. Richard Florida heter en amerikansk ekonomisk geograf som använder begreppet Den kreativa klassen. Dagens samhälle, enligt Florida, kännetecknas av att en allt större andel människor arbetar kreativt på olika sätt. Det är allt från forskare till kultur- och underhållningsmänniskor till sjukvårdspersonal.

Det luktar reklambyrå och underhållning. På papperet ser teorin elitistisk ut, men vibbarna är annorlunda. Han är inspirerad av Max och av de kritiska teoretikerna från Tyskland, Horkheimer, Adorno samt Marcuse. Daidalos ger ut boken på svenska. Kvalitetsgaranti.

Han sammanfattar teorin till tre T: Talang, Teknologi, Tolerans.

Samtliga dessa tre T:n måste vara uppfyllda för att en region eller stad ska utvecklas positivt ekonomiskt. I Talangen ligger att släppa loss människors kreativitet i det lilla och satsa på utbildning och utveckling i det stora. I Teknologin ligger den ekonomiska potentialen för utveckling i dagens ekonomi. Och i Tolerans ligger det frigörande projektet att dra in våra invandrare, kvinnorna och släppa loss både individuell och kollektiv kreativitet.

Att satsa på kultur, rimliga bostadspriser och sociala aktiviteter blir centralt för människors trivsel.

Hans perspektiv är alltså klassiskt frigörande liberalism, men inte naiv enligt mig. Däremot går han möjligen i samma fälla som Robert Putnam, att kausaliteten i teorin inte nödvändigtvis är kristallklar. Dessutom är det en gradvis mer nyanserad konsumism med varumärkesmedvetenhet och att vi betalar för lullull istället för substans som är själva kärnan.

Han efterlyser en ny New Deal, en ny socialdemokrati för denna nya ekonomi. Jag tror Vänsterpartiet är den!

Jag ska läsa boken och kanske återkommer.

Magnus Haglund skrev om honom i Expressen. a