Hur blir bra till bättre?

Jag sitter och skriver på en jobbgrej som ska bli en motion till regionfullmäktige. Hela tiden hoppar både mitt personliga jag, mitt ideologiska jag och mitt gamla forskarjag mellan två motstående önskemål:
1) Tydligare politisk styrning (vilket är bra)
2) Större autonomi för personalen (vilket är bra)

Inom sjukvården, exempelvis, är det ett problem att läkarna ibland är för prestigefyllda och för låsta i gamla hjulspår för att det ska vara optimalt för vården. Deras självständighet skapar ofta sämre vård och sämre utveckling av sjukvården. Vi i Vänsterpartiet önskar ofta tydligare politisk styrning. Peka med hela handen!

Men... Vänsterpartiet ska ju stå för personalinflytande, självständiga arbetsplatser, arbetsplatsdemokrati, deltagande demokrati. Kom in politisk styrning och... ta ifrån personalen deras autonomi.

Det är dubbelheten jag försöker få ihop. Det fantastiska är att jag tror det går. We'll see. Det skulle antagligen gå att göra en analogi med skolan. Lärarna har ibland för mycket att säga till om, elever hamnar utanför genom att lärarna kör på i gamla spår och inte ser alla elever, inte reagerar mot mobbning. Men centrala politisaka direktiv misslyckas ofta i skolan. Det gäller ju att få läraren att göra saker bättre för att hon vill det, inte för att hon tvingas. Du kan inte få en lärare att uppföra sig juste mot eleverna om hon inte vet varför.

Mänsklig påverkan går att reducera ner till tre sätt.
1) Tvång (Gör detta, annars...)
2) Belöning/utbyte (Jag ger dig det så får jag det av dig)
3) Övertalning (Jag tycker att du ska göra det, därför att det är viktigt)

Alla sätt fungerar, men 1) är lite moraliskt undermålig och inget man vill göra till en vana. 3) fungerar alldeles utmärkt, om man bara följer samma logik och har verklighetsuppfattningar som bägge parter kan relatera mellan. 2) är enklare om logikerna krockar.

Som förälder försöker jag undvika 1) men hamnar ofta i den, 2) blir det väl då och då, 3) är nog ändå vanligast, men... man måste bygga den på kärlek och inte på misstro. Med Vänsterpartiets stora misstro mot läkare (och lärare) blir det svårt att övertala. Vi kanske måste köpa dem på nåt sätt, eller mötas på halva vägen. Tvinga vill vi väl inte. Eller?