SVT Nöje, Lundel m.m.

Bloggen SVT Nöje sysslar med konst för att öppna våra ögon för att se kopplingar i verkligheten. Några favoriter:

Ulf Lundells många alter egon: http://svtnoje.blogspot.com/2007/02/ulf-lundell-kameleonten.html

Ansiktsmatematik:
Marie Söderqvist-Tralau + Radioprataren Annika Lantz = Kolumnisten Susanna Popova
http://svtnoje.blogspot.com/2007/02/tyckartycke.html

Allram - en semla med ögon?
http://svtnoje.blogspot.com/2007/02/fettisdagsspecial.html

Trendsättarfrisyr
http://svtnoje.blogspot.com/2007/02/h-villa-kan-bli-din.html

Palmeutseende:
http://svtnoje.blogspot.com/2007/02/palmeutseendet.html

America Von Linné Zavala:
http://svtnoje.blogspot.com/2007/02/america-von-linne-zavala.html

Billy Bob Thornton förklädd till studierektor blir...
http://svtnoje.blogspot.com/2007/01/billy-bob-hallberg.html

Nyspråk till SAOL - blockadbar

Salladsbar + inget kollektivavtal + facklig blockad = blockadbar

"Nu sprider sig konflikten om blockadbaren"

Dagens Göteborg City. Jag brukar aldrig ta den tidningen, men det betalade sig bra att läsa den idag.

Till City Göteborg vill Google säga följande:

Menade du: blackadder
Det gick inte att hitta några standardwebbsidor som innehöll alla söktermer.
Din sökning - blockadbar - matchade inte något dokument.

Menade du: blocadren
Det gick inte att hitta några standardwebbsidor som innehöll alla söktermer.
Din sökning - blockadbaren - matchade inte något dokument.

Jag som trodde det handlade om restaurangägare och caféägare som vill slippa betala för sjukskrivna, för semesterdagar, eller att ta hänsyn till LAS. Man vill ha personal som kommer och går och som kan kallas in när det passar. Och så förstår inte ens Google vad det handlar om, utan föreslår en orm/brittisk komediserie och en betablockerare.

Det kan handla om helvetiska arbetsvillkor och hög stressnivå.

Komparativ metod - the case of music

En underbar formulering från "Mitt liv som hund" är när huvudpersonen tycker att han det rätt jävligt. Men då tänker han på hunden Laika och konstaterar att han kunde också fått skickas upp i rymden för att säkert dö. "Man måste jämföra", är hans underbara slutsats.

Jag har nyligen börjat lyssna på Muse, indierockare med vissa pompösa tendenser. Jag har grubblat en hel del på vilken av snarlik musik som jag gillar. "Man måste jämföra." Så jag gjorde det. Jag skapade en liten struktur för att analysera musik.

Jag nominerar alltså följande band (i omvänd kronologisk ordning) för att sedan känna på om det stämde bra: The Killers, Muse, Kent, Radiohead, och eftersom deras ande vilar over en del av det jag hör, även The Pixies.

Steg 1 är sedan att hitta kategorier för analysen som på ett bra sätt fångar min syn på bra musik. Jag gör ett försök:

Melodier: att det finns starka melodier gillar jag
Känsla: att jag blir känslomässigt berörd av musiken
Texter: texterna handlar om något viktigt eller är allmänt välskrivna
Sväng/Dansbarhet: Det svänger, inte nödvändigtvis för att dansa, men det måste
spritta i benen.
Energi: Det finns något energiskt i form av tung rytm, hårt bankande på trummor,
rejäla gitarriff eller något annat.
Nyskapande: Bandet står för något eget i den stora musikvärlden.

The Killers skriver starka melodier, och svänger ordentligt. Det finns ett stråk av glamrock hos dem. Det funkar till och med på ett dansgolv ibland. Energi finns, men det är inget man går ut och gör revolution efter att ha hört. Men visst blir man gladare. Nyskapande är dom definitivt inte, det är trygga hjulspår rakt igenom. Och känslan blir en tvåa eftersom det låter som om han ibland inte menar det han sjunger, trots okej texter. Men ibland blir det för övertydligt, för tonårsaktigt.
Bäst: Bägge skivorna är rätt jämna, men "Sam's town" är svängigast. Flera bra låtar.

Melodier: 4
Känsla: 2
Texter: 3
Sväng: 5
Energi: 3
Nyskapande: 2
Summa: 19

Coldplay är bra på melodier. De har också en okej känsla. Chris Martin menar vad han sjunger, men, men. Något fattas. Som någon skrev: Det här är inte musik som räddar någon från att ta livet av sig. ”Musik för sängvätare” skrev en elak recensent. Chris Martin må vara gift med Gwyneth Paltrow, men han verkar rätt tråkig. Texterna är okej, svänget är rätt obefintligt och energin är en stor brist. Vissa låtar är okej, men många låter skulle lyft med lite taggighet, hårda gitarrer eller mer energisk sång. Nyskapande? Inte i den här världen.
Bäst: X&Y är bästa skivan och ”Fix you” är bästa låten.

Melodier: 4
Känsla: 3
Texter: 3
Sväng: 2
Energi: 2
Nyskapande: 1
Summa: 15

Muse debuterade 1999, men jag har upptäckt dem först på senare år. Fyra skivor summerar jag till. Här är det arenarock modell svulstigt som gäller på senare år, medan de i början spelade en lite hårdare indierock. Musiken är ännu mer extra allt än The Killers. Som ett Coldplay med extra av både grädde och röd chili. Har man skrivit Starlight kan man skriva melodier. Precis som hos Kent eller Cure drivs melodin ofta framåt av basen. Här har vi ett band som menar allvar. Inte många leenden här inte. I like. Det finns ett stråk hos Muse som kommer från grungebanden på tidigt nittiotal, och där log man inte… Texterna är inga mästerverk, men habila. Det fyller inga dansgolv precis. Det finns en energi i många låtar som är tilltalande. Nyskapande? Jo, dom har en egen tonträff som inte finns hos andra.
Bäst: ”Origin of symmetry” är bästa skivan, Starlight bästa låten.

Melodier: 4
Känsla: 4
Texter: 3
Sväng: 2
Energi: 4
Nyskapande: 3
Summa: 20

Kent
Jag köpte första skivan första dagen den kom, och i vår skivhylla finns allt de gjort. Jag har dock tröttnat lite på senare år. Melodierna är en av Kents styrkor. Dom kommer självklart men ändå elegant. Fast det är ännu mer en känsla med basgångar och stämning som gör låtar starka. Deras tjugo bästa låtar är ruskigt bra. Testerna varierar mellan pretentiös märklighet och enkel vardagsrealism. Fyran är inte jättestark. Svänget finns ibland, men de svängigaste låtarna där de försöker bjuda upp till dans är bland deras sämsta i min bok. Lite bonus för att de försöker i alla fall. Det är inte Libertines precis. Energin finns där i refrängerna, där Pixies och Radiohead lyser igenom. Nyskapande kanske dom är i Sverige, men Cure, Radiohead och Depeche hörs lite väl tydligt.
Bäst: Bästa skivan är ”Verkligen”, bästa låten är ”Mannen i vita hatten”.

Melodier: 4
Känsla: 5
Texter: 4
Sväng: 3
Energi: 3
Nyskapande: 3
Summa: 22

Radioheads The Bends är en av världens bästa skivor. Även Pablo Honey och OK Computer är otroligt bra. Deras senaste skivor är slarv med talang och väldigt väldigt märkliga. Det är en fantastisk stämning men inga melodier alls. Melodierna i deras starkaste refränger som Sulk är ju briljanta, men det är inte deras bästa gren. Melodislingorna är subtila och ligger ofta i basgångarna och inte i sången. Men få band eller sångare har någonsin låtit lika ”på riktigt” som Radioheads Thom Yorke. Här handlar det om musik som kan rädda självmordskandidater genom att de inser att någon annan lider. Texterna, samma sak. Här är det rätt in i själen. Sväng? Inte precis, men det är bra. Energin är däremot lysande. Basgångar driver på, det finns outsagda saker i musiken som laddar den med förväntningar som drar mig med. Nyskapande var dom också, i mixen mellan brittisk indie och amerikansk dito.
Bäst. Skiva: ”The Bends”, låt: ”Sulk”

Melodier: 2
Känsla: 5
Texter: 5
Sväng: 2
Energi: 5
Nyskapande: 5
Summa: 24

Att Pixies ska ha full pott på nyskapande är självklart. 1987-1991 förändrade de rockmusikens dynamik från straightforward till varierad och ibland förvirrad. Försök greppa en Pixieslåt om du kan. Du får kläm på basgångens tunga energi i versen, men blir förvirrad av den fragmentariska, ironiska sången. Du älskar det. Sen blir du förvirrad när en klockren melodislinga anfaller dig tillsammans med energiska gitarrer i refrängen. Och du älskar det. Frank Black sjunger med ironi, desperation och ilska i perfekt blandning. Texterna är surrealistiska – postmoderna fragment av olika språk och strofer som kastas fram och tillbaka. Svänger gör det definitivt ibland. Vi dansade mycket till Pixies på vårt bröllop, det går om man bara behärskar tre rytmer. Per låt. Nuff said. Innan Pixies var musiken fast i synthmattor, pudelrock och pompös tråkighet. Deras inflytande kan aldrig överskattas. Coldplay borde lyssna mer på Pixies och lära sig.
Bäst: Bästa skivan är ”Surfer rosa” och låten är den magiska ”Gigantic”. Bland många.

Melodier: 5
Känsla: 4
Texter: 3
Sväng: 4
Energi: 5
Nyskapande: 5
Summa: 26

Det känns som att det stämmer bra. Jag kanske återkommer med mer analyser av någon helt annan genre i framtiden. En notering är att betygsättning blir gnälligare när man analysers så här. Jag skulle lätt ha satt fyror eller femmor på de flesta skivorna banden gjort. Vad betyder det? Att jag går på känsla istället för att tänka?

Nu ska jag lyssna på "Origin of symmetry".

Magic numbers - andra gången

Jag var på konsert igår. Syskonparen i The Magic numbers spelade på Trädgårn i Göteborg. Jag och en kompis stod högt upp och såg den överlyckliga publiken uppifrån. Jag säger det rakt ut: Magic numbers är ett av världens bästa liveband.

Romeo, skägget som sjunger, är en lysande gitarrist med stora nyanser och en duktig sångerska.
Michelle, hans syster, som spelar bas, tillför ett sväng och en gungighet som liknar Libertines eller Clash. Det kunde blivit tråkigt. Dessutom sjunger hon bra. Och har Janis Joplin-hår och ett jävlaranamma som är underbart.
Angela som körar och spelar melodica, är mer lågmält charmig. I vissa låtar får hon applåder och jubel när hon sjunger.
Hennes brorsa, Sean, är trummis. Okej, någon i ett band är utbytbar, och det är han. Inget fel på honom, men han är lite grå jämfört med resten.

Vad händer på en Magic numbers-konsert då? Jo, Romeo pratar konstant med publiken och bara skiner av spelglädje och lycka över att publiken gillar dem. Michelle rockar runt och hoppar och verkar älska det hon gör. Angela spelar tamburin med tajthet och sväng och körar som en gudinna. Och Romeo hoppar mellan nyanserat plockande till stenhårt riffande om vartannat.

Framför allt älskar de att spela musik och det syns. Publiken bara ler och ler och ler ikapp med bandet.

Nog om det. Den senaste skivan är väldigt mycket sämre än den förra. Spelade ingen roll.

Deras förra konsert på Sticky fingers var bland det bästa jag någonsin sett. Det var inte detta, men det var väldigt bra. Den konserten spelades in av SVT. Den borde ges ut på DVD och ordineras alla som lider av depression.

Musik på recept!

Tandhälsa, skelett och Coca cola

Att läsk inte är bra för tänderna vet vi. Men hur dåligt?

I julkalendern från 1996, Mysteriet på Greveholm, finns en rätt kul scen. Barnen träffar på en elak greve som är ett skelett. Vad göra? Jo, moralistiska mamman som är tandläkare har berättat att läsk förstör tänder. Alltså häller barnen Coca Cola på greven, vilket löser upp honom och han försvinner.

Hemma gjorde mellansonen, 12, ett experiment. Han hade tappat en tand. Intresset för att bevara sina tänder har avtagit med åren. Det fanns lite Cola kvar i en flaska. Aha, ett test.

Tre dagar senare är tanden helt borta. Det första gick väldigt väldigt fort, men sen stannade det upp.

Läskigt någon?

Borde inte någon göra en Supersize me om tänderna?

Det är mycket eländet med monopolkapitalistiska företag. Förutom slavlöner och fackmotstånd säljer de oftast skit.

Och, för att klargöra. Jag hatar cola, för sött. Men jag gillar läsk. Därför uppkommer frågan som väcks av forskaren i mig.
1) Hur stor skillnad på fräteffekten är det i olika läsk?
2) Beror frätandet på socker, syra eller bägge?
3) Vilken läsk är värst?

Blinda hönor hittar också korn

Tamejfan om inte den borgerliga regeringens blinda hönor faktiskt kan hitta korn. (Här finns, helt ovidkommande för den här frågan, regeringssatir.)

De föreslår att alla kommuner ska "särskilt beakta att våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld kan vara i behov av stöd och hjälp", där det tidigare stått bör. Detta har varit en av socialdemokraternas skamfläckar. Nu ska det säkras likartat stöd i hela Sverige.

Alltså, i Sverige av idag har kommunpolitiker i massor av kommuner beslutat att våldtagna eller misshandlade kvinnor som kommer till socialtjänsten och ber om hjälp, inte är en kommunal fråga...
...antingen hänvisas till en kvinnojour, ibland utan kommunalt stöd
...hänvisas till en annan kommun som har en kvinnojour.

Sveriges kommunpolitiker ska skämmas, precis som tidigare socialministrar.

Således: Leve de blinda hönorna!

Den kristna högern på socialdepertementet ska tydligen också genomföra den utökade rätten för kvinnor som vill göra abort i Sverige. Idag måste sådana förfrågningar gå via Socialstyrelsens rättsliga råd. Lyckligtvis säger skvallret att flera gynmottagningar i Sverige, särskilt i storstäderna, ser mellan fingrarna och låter polska kvinnor göra abort.

Leve humanistiskt civilkurage!

Och apropå sjukvård. Stopplagen inom sjukvården försvinner. Nu ska man få privatisera regionsjukhus och även införa försäkringsgenvägar för de med privata sjukförsäkringar. Fy fan. Vi skrev ett yttrande i vårt remissvar i Regionstyrelsen igår. Det kan läsas här.

Julminnen och litteraturtips

För ett antal jular sedan fick jag magsjuka. Jag låg fullständigt utmattad på en madrass på golvet hemma hos min mamma och ville absolut inte röra någon julmat. Det satt i väldigt länge, och framför allt kunde jag inte äta någon sur mat. Fattar ni hur mycket mat till jul som är sur! Jag kunde inte äta sill på över ett år efter den sjukdomen.

Den julen fick jag flera böcker jag önskat mig i julklapp. Dels fick jag första delen av trilogin Förföraren, Erövraren och Upptäckaren av Jan Kjaerstad och dels den maffiga Under jord av Don DeLillo. När jag låg sjuk hade jag gott om tid att läsa. Samtidigt lyssnade jag på Lars Winnerbäcks liveskiva "Utan dig". En jul jag verkligen minns, och två av mina litteraturfavoriter någonsin.

DeLillos Under jord är en sån där roman som genom sina fragment försöker berätta en historia om hela USA och ta tempen på samhällsklimatet. Den inleds med att Sovjet gör sin första atomprovsprängning, och gör sedan fragmentariska nedslag på olika ställen i historien. Vi får se familjer med problem, gå på basebollmatch där en huvudperson får tag på en legendarisk homerunboll som sedan stjäls och säljs, vi får möta konstnärer och människor som påverkas av miljöförstörelse i spåret av provsprängningar i södra USA. Det är svårt att sammanfatta boken. Det som känns som fragment blir till slut en helhet. När den tjocka boken är färdigläst får jag en känsla av att jag vet hur det är att leva i skuggan av atombomben och känner mig lite klokare om den amerikanska självbilden.

Kjaerstads trilogi är ännu mer fantastisk. Den blev inte läst under jul, men väl veckorna efteråt. I den första boken får vi lära känna den norske TV-personligheten Jonas Wergeland. Han står åtalad och fälls för mord på sin fru. I första boken Förföraren får vi lära känna hans lyckliga liv. I små fragment av barndomsminnen och förförda kvinnor och storslagna men ytliga TV-projekt av folk-"bildnings"karaktär. Hela tiden hyperlänkar författaren sig fram genom Wergelands liv på ett fascinerande sätt. I bok två, Erövraren, berättas en mer osympatisk historia om Wergeland. Mannen som gjorde andra glada och fick kvinor att njuta i bok ett ersätts av en karriärsugen egoist med negativa sidor, som inte lyssnar och ständigt är borta. I bok tre, Upptäckaren, får vi följa Wergelands inre resa när han reflekterar över sitt liv. Vi blir vittne till en syntes av personen som efter alla fragment blir ännu mer begriplig men utan att tappa sina facetter. Han har förändrats.

Det centrala temat i boken är att man kan berätta en människa på så många olika sätt. Historieberättande fungerar ju på det sättet att vi kan ta tio nedslag i en människas liv och berätta något sammanhängande om dem, och det blir en historia. Välj tio andra och vi får en annan människa, ett annat liv. Sanningen är inget annat än en sammanhängande berättelse. Det är inte psykoanalysens sökande efter barndomsminnet där allt vände. Slik positivism lockar inte Kjaerstad. Nejdå, här är det postmoderna fragment som är grejen. Det är helt underbart bra. Det öppnar min kritiska blick för medieflöde, biografier, och inte minst de TV-program som boken handlar om på metanivå.

Men boken handlar också om Norge. Ett provinsiellt och självgott land som hyllar de få hjältar det har. Vi får varenda norskt varumärke som finns: Grieg, Munch, akvavit med mera, naivt hyllat, kritiserat och ifrågasatt. Wergelands TV-serie handlar om de stora hjältarna och deras liv, och letar efter den viktiga punkten där deras liv vände. Kritik mot förenklingar? You bet. Därmed blir böckerna en lång odyssé över Norges stora hjältar, men också en kritik mot norsk inskränkthet, provinsialism och självgodhet. Nyttigt att läsa som relief mot Sverige.

Kjaerstad har kommit med en ny bok: Kungen av Europa. Den verkar lite lik trilogin. Jag återkommer.

Pinochet död

Mannen bakom alla dödade och torterade tusentals, som störtade en av de mest lovande vänsterdemokratierna i sydamerika på 70-talet, som stod för det första elfte september, som kramats av högern världen över, inte minst USA, som tillsammans med Milton Friedman körde nyliberalism fullt ut och sänkte medelklassen ner i fattigdom, som såg till att förse sig på utländska bankkonton, som flydde rättvisan gång på gång med höga beskyddare och fejkade hjärtinfarkter. Pinochet är död.

Synd att han inte han fällas ordentligt i domstol innan han dog. Han hade för höga beskyddare för det. Affärsmännen i Chile stöttade honom. Margaret Thatcher kramade honom. Den svenska högern har en rejäl byk att tvätta i sin syn på honom.

Nu ordnar hans anhängare kravaller och kräver en statsmannabegravning. Idioter.