Alla skådar bakåt, ingen framåt. Eller?

Niklas, 37, nybliven politisk sekreterare för Vänsterpartiet på Västra Götalandsgregionen. Ettbarnsfar (lilla t, snart 6) med två extrasöner J och S varannan vecka. Före detta doktorand med ofärdig avhandling om ungdomars syn på demokratin. Den är bakom mig just nu, nu ska jag hjälpa till att driva politik om sjukvård och vinna ett val.

Lite konstigt att få ett så intressant jobb och komma rakt in i ett parti som osar av bitterheter och gammal stolthet. Själv står jag här med två Vägval Vänster-aktiva som närmaste arbetskamrater och nyblivet engagerad för Vänsterpartiet. Pang rätt in i bitterheten bara.

Det är faktiskt en hård kamp mellan "förnyare"/Vägval Vänster och "traditionalister"/partilojala om vem som är mest bitter. Själv avskyr jag utrensningsretorik och att använda formalism för att sortera både människor och åsikter. Jag tror alltid på det öppna samtalet och på ordet. Det har bägge parter upphört att göra.

Frågan är hur mycket stigmatisering av förnyare och hur mycket skitsnack, bitterhet och utrensning det blir i retoriken på kongressen. Politiskt har vänsterfalangen vunnit, därför kanske deras bitterhet avta. Vem sträcker ut handen först? Ohly har möjligheten att göra det, men vill han? Kanske kan en partistyrelse väljas med lite bättre balans mellan de åsikter som finns hos medlemmarna i partiet. Kanske.

Ingen vinner ju på en borgerlig valseger. Det är en slöseri med både kompetens och dålig politisk taktik att få avhopp och offentligt bråk. Själv ska jag hoppa mellan kongress, dotter och 14-åriga innebandykillar under helgen. Det blir en välfylld helg.