Att ta ansvar eller att bara gnälla

Demokrati är kan vara på liv och död. Vår svenska demokrati blir aldrig riktigt det, oavsett hur vi politiker försöker visa upp eländet om motparten vinner. Livet på andra ställen är så att säga närmare döden. Som i Palestina.

Jag läser överallt om Hamas som överraskande vunnit det palestinska valet stort. Hamas är har sunkiga überreligiösa och kvinnonedtryckande värderingar och är obehagligt våldsbenägna. I ett land där de israeliska övergreppen och terrorn är vardag, är våldets väg inte ett osannolikt val, men terrorism kan aldrig försvaras. Hamas gör stora sociala insatser i de palestinska områdena, är folkligt omtyckta och är inte förknippade med Fatahs korruption. De är också skickliga retoriker. Det finns mycket att invända mot Arafatfalangens brist på öppenhet, demokrati och deras välfyllda bankkonton. Nu vann Hamas, och verkar inte helt nöjda med det, eftersom man nu måste bilda regering. Detta är intressant.

Hamas kan tjäna för en reflektion om hur ett parti förhåller sig till det parlamentariska. De gick till val med braskande retorik, lätt hatisk stämning mot Israel och det gick ju bra. För bra? Retoriken om att Palestina ska klara sig utan utländska bidrag, utan handel med Israel - går detta? Troligen inte. I värsta fall blir det total låsning mot Israel och en slutenhet som liknar många kommunistiska regimer, vilket inte lär utveckla Palestina mot en självständig ekonomi. I regeringsställning måste problem lösas, det går inte att stå vid sidan och recensera.

För vissa delar av Vänsterpartiet verkar det vara på samma sätt. Valsiffror ska vinnas genom förenklad retorik, men den idealiska situationen är att bara prata, prata. Att stå vid sidan och gnälla på den politik som förs är enkelt. Det är fikarummets tjôtiga gnäll upphöjd till politisk praktik. Att själv hamna i en situation där man måste ta ansvar för budgetar, personalpolitik och annat - det lockar inte. Över hela Sverige petas parlamentariskt aktiva vänsterpartister (förnyare/pragmatiker) neråt på listor och mer oerfarna partiaktiva (traditionalister/ideologer) kommer högre upp. Det återstår att se vad som händer.

Förhoppningsvis lämnar Hamas våldet bakom sig och söker fred. Förhoppningvis går inte vänsterpartister Sverige över in på snackandets väg, utan fortsätter på problemlösandets. Jag håller mina tummar. För fred.