Hoppas på Tranströmer

Jag vet inte vad det är, men det är nånting med Nobelpriset i litteratur som fascinerar, intresserar, lockar. Allt från berättelserna om hur nominerings- och beslutsprocessen fungerar till det omöjliga att dela ut ett sådant pris. Det är jättefascinerande varje gång att tänka sig hur det kan bli just en och inte en annan.

Och det är lärorikt varje gång. Jag går igång som den kulturknutte jag innerst inne är. Visst läser jag hyfsat mycket visst läser jag kultursidan ganska noga. Men när litteraturpristagaren kommer så läser jag många artiklar och lär mig, får en relation till författaren som jag inte så ofta läser.

Jag hoppas på Tranströmer. Han är helt fantastisk i att skriva så exakt att jag kan titta på en dikt fram och tillbaka flera gånger. Vissa av hans dikter får mig att slappna av bara genom att tänka på dem. Andra ord framgrävda ur minnet får mig att själv hitta formuleringar när jag skriver. Det är så sällan jag läst någon pristagare. Andravalet är Joyce Carol Oates.

Min Tranströmerfavorit.

Allegro
Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att nogon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ned händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan - det betyder:
"Vi ger oss inte. Men vill fred."

Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.