torsdag, januari 25, 2007

Magic numbers - andra gången

Jag var på konsert igår. Syskonparen i The Magic numbers spelade på Trädgårn i Göteborg. Jag och en kompis stod högt upp och såg den överlyckliga publiken uppifrån. Jag säger det rakt ut: Magic numbers är ett av världens bästa liveband.

Romeo, skägget som sjunger, är en lysande gitarrist med stora nyanser och en duktig sångerska.
Michelle, hans syster, som spelar bas, tillför ett sväng och en gungighet som liknar Libertines eller Clash. Det kunde blivit tråkigt. Dessutom sjunger hon bra. Och har Janis Joplin-hår och ett jävlaranamma som är underbart.
Angela som körar och spelar melodica, är mer lågmält charmig. I vissa låtar får hon applåder och jubel när hon sjunger.
Hennes brorsa, Sean, är trummis. Okej, någon i ett band är utbytbar, och det är han. Inget fel på honom, men han är lite grå jämfört med resten.

Vad händer på en Magic numbers-konsert då? Jo, Romeo pratar konstant med publiken och bara skiner av spelglädje och lycka över att publiken gillar dem. Michelle rockar runt och hoppar och verkar älska det hon gör. Angela spelar tamburin med tajthet och sväng och körar som en gudinna. Och Romeo hoppar mellan nyanserat plockande till stenhårt riffande om vartannat.

Framför allt älskar de att spela musik och det syns. Publiken bara ler och ler och ler ikapp med bandet.

Nog om det. Den senaste skivan är väldigt mycket sämre än den förra. Spelade ingen roll.

Deras förra konsert på Sticky fingers var bland det bästa jag någonsin sett. Det var inte detta, men det var väldigt bra. Den konserten spelades in av SVT. Den borde ges ut på DVD och ordineras alla som lider av depression.

Musik på recept!