Att ta ansvar eller att bara gnälla

Demokrati är kan vara på liv och död. Vår svenska demokrati blir aldrig riktigt det, oavsett hur vi politiker försöker visa upp eländet om motparten vinner. Livet på andra ställen är så att säga närmare döden. Som i Palestina.

Jag läser överallt om Hamas som överraskande vunnit det palestinska valet stort. Hamas är har sunkiga überreligiösa och kvinnonedtryckande värderingar och är obehagligt våldsbenägna. I ett land där de israeliska övergreppen och terrorn är vardag, är våldets väg inte ett osannolikt val, men terrorism kan aldrig försvaras. Hamas gör stora sociala insatser i de palestinska områdena, är folkligt omtyckta och är inte förknippade med Fatahs korruption. De är också skickliga retoriker. Det finns mycket att invända mot Arafatfalangens brist på öppenhet, demokrati och deras välfyllda bankkonton. Nu vann Hamas, och verkar inte helt nöjda med det, eftersom man nu måste bilda regering. Detta är intressant.

Hamas kan tjäna för en reflektion om hur ett parti förhåller sig till det parlamentariska. De gick till val med braskande retorik, lätt hatisk stämning mot Israel och det gick ju bra. För bra? Retoriken om att Palestina ska klara sig utan utländska bidrag, utan handel med Israel - går detta? Troligen inte. I värsta fall blir det total låsning mot Israel och en slutenhet som liknar många kommunistiska regimer, vilket inte lär utveckla Palestina mot en självständig ekonomi. I regeringsställning måste problem lösas, det går inte att stå vid sidan och recensera.

För vissa delar av Vänsterpartiet verkar det vara på samma sätt. Valsiffror ska vinnas genom förenklad retorik, men den idealiska situationen är att bara prata, prata. Att stå vid sidan och gnälla på den politik som förs är enkelt. Det är fikarummets tjôtiga gnäll upphöjd till politisk praktik. Att själv hamna i en situation där man måste ta ansvar för budgetar, personalpolitik och annat - det lockar inte. Över hela Sverige petas parlamentariskt aktiva vänsterpartister (förnyare/pragmatiker) neråt på listor och mer oerfarna partiaktiva (traditionalister/ideologer) kommer högre upp. Det återstår att se vad som händer.

Förhoppningsvis lämnar Hamas våldet bakom sig och söker fred. Förhoppningvis går inte vänsterpartister Sverige över in på snackandets väg, utan fortsätter på problemlösandets. Jag håller mina tummar. För fred.

Vänsterns väg vald

Kongressen är slut.

Reflektion ett: Vägen (den enda?) för år framåt är vald - lite mera vänster och lite mindre liberalism.

Reflektion två: En partiledare som inte vågade sträcka ut handen och förespråka enighet. Frågan är varför.

Reflektion tre : CH Hermansson höll ett intressant tal (http://www2.vansterpartiet.se/kongress2006/tal/detalj.asp?ID=27) som efteråt tolkades åt alla möjliga håll. Jag tror han håller med mig.

Reflektion fyra: Jonas Sjöstedt är partiets framtid. Om jag får önska är han det som person, han är duktig och borde enligt mig blivit partiledare. Men just nu i sin vilja att gå vidare. I Flamman (http://www.flamman.se/inrikes.php?id=2963) intervjuas han och är både balanserad och reflekterad. Han gillar läget, men är också kritisk. "de som bestämmer i partiet nu tillhör inte de som har drivit förnyelsen i partiet under nittiotalet. Till stor del är det så. Och de har ännu inte riktigt formulerat sitt projekt."

Välkommen tillbaka till Sverige Jonas. Frågan är alltså: Vad är det nya projektet? Några delar syns. Vi har ett framhävande av offentlig konsumtion framför privat. Det finns vissa tendenser till en fiktiv motsättning som togs upp av Camilla Sköld-Jansson. Småföretag generar skatteintäkter och offentlig konsumtion gynnar småföretag. Bägge är sanna, och bara offentlig konsumtion kan inte bära sig själv. Där saknas något, finns något strutsigt i texterna.

Reflektion fem: Det finns en brist på räkning och analys i många av valplattformens (http://www.vansterpartiet.se/vp/30102.cs) förslag, som kan göra dem svåra att förklara i valstugor och i media. Det gäller att kunna förklara det på nationalekonomiska och statsbudgetiska, inte bara med socialistiska som språk. Jag hoppas att partiet centralt kommer att förse partimedarbetare med material där de gör detta. Annars blir det svårt, särskilt i riksmedier. Jag hoppas denna vilja finns. Annars får vi svårt.

Tråkigast under kongressen var den avskyvärda bitterheten och hatretoriken från såna som stockholmaren som använde Stick och brinn. Bitterheten bubblade upp ibland från bägge parter, men det fanns sån ilska och hat från vänsterkantens folk ibland. Argumenten från partistyrelsen kunde definitivt varit skarpare.

Roligast (förutom förslaget att knyta ihop KG Bergströms skosnören) var entusiasmen hos vissa ombud om att få gå till val på rejäla kvalitetshöjningar i välfärden i form av 200 000 nya jobb. Och självklart det ironiska motionsförslaget om att inte använda borgerliga medier. Tack Janne för roliga dagar.

Alla skådar bakåt, ingen framåt. Eller?

Niklas, 37, nybliven politisk sekreterare för Vänsterpartiet på Västra Götalandsgregionen. Ettbarnsfar (lilla t, snart 6) med två extrasöner J och S varannan vecka. Före detta doktorand med ofärdig avhandling om ungdomars syn på demokratin. Den är bakom mig just nu, nu ska jag hjälpa till att driva politik om sjukvård och vinna ett val.

Lite konstigt att få ett så intressant jobb och komma rakt in i ett parti som osar av bitterheter och gammal stolthet. Själv står jag här med två Vägval Vänster-aktiva som närmaste arbetskamrater och nyblivet engagerad för Vänsterpartiet. Pang rätt in i bitterheten bara.

Det är faktiskt en hård kamp mellan "förnyare"/Vägval Vänster och "traditionalister"/partilojala om vem som är mest bitter. Själv avskyr jag utrensningsretorik och att använda formalism för att sortera både människor och åsikter. Jag tror alltid på det öppna samtalet och på ordet. Det har bägge parter upphört att göra.

Frågan är hur mycket stigmatisering av förnyare och hur mycket skitsnack, bitterhet och utrensning det blir i retoriken på kongressen. Politiskt har vänsterfalangen vunnit, därför kanske deras bitterhet avta. Vem sträcker ut handen först? Ohly har möjligheten att göra det, men vill han? Kanske kan en partistyrelse väljas med lite bättre balans mellan de åsikter som finns hos medlemmarna i partiet. Kanske.

Ingen vinner ju på en borgerlig valseger. Det är en slöseri med både kompetens och dålig politisk taktik att få avhopp och offentligt bråk. Själv ska jag hoppa mellan kongress, dotter och 14-åriga innebandykillar under helgen. Det blir en välfylld helg.