Julminnen och litteraturtips
För ett antal jular sedan fick jag magsjuka. Jag låg fullständigt utmattad på en madrass på golvet hemma hos min mamma och ville absolut inte röra någon julmat. Det satt i väldigt länge, och framför allt kunde jag inte äta någon sur mat. Fattar ni hur mycket mat till jul som är sur! Jag kunde inte äta sill på över ett år efter den sjukdomen.
Den julen fick jag flera böcker jag önskat mig i julklapp. Dels fick jag första delen av trilogin Förföraren, Erövraren och Upptäckaren av Jan Kjaerstad och dels den maffiga Under jord av Don DeLillo. När jag låg sjuk hade jag gott om tid att läsa. Samtidigt lyssnade jag på Lars Winnerbäcks liveskiva "Utan dig". En jul jag verkligen minns, och två av mina litteraturfavoriter någonsin.
DeLillos Under jord är en sån där roman som genom sina fragment försöker berätta en historia om hela USA och ta tempen på samhällsklimatet. Den inleds med att Sovjet gör sin första atomprovsprängning, och gör sedan fragmentariska nedslag på olika ställen i historien. Vi får se familjer med problem, gå på basebollmatch där en huvudperson får tag på en legendarisk homerunboll som sedan stjäls och säljs, vi får möta konstnärer och människor som påverkas av miljöförstörelse i spåret av provsprängningar i södra USA. Det är svårt att sammanfatta boken. Det som känns som fragment blir till slut en helhet. När den tjocka boken är färdigläst får jag en känsla av att jag vet hur det är att leva i skuggan av atombomben och känner mig lite klokare om den amerikanska självbilden.
Kjaerstads trilogi är ännu mer fantastisk. Den blev inte läst under jul, men väl veckorna efteråt. I den första boken får vi lära känna den norske TV-personligheten Jonas Wergeland. Han står åtalad och fälls för mord på sin fru. I första boken Förföraren får vi lära känna hans lyckliga liv. I små fragment av barndomsminnen och förförda kvinnor och storslagna men ytliga TV-projekt av folk-"bildnings"karaktär. Hela tiden hyperlänkar författaren sig fram genom Wergelands liv på ett fascinerande sätt. I bok två, Erövraren, berättas en mer osympatisk historia om Wergeland. Mannen som gjorde andra glada och fick kvinor att njuta i bok ett ersätts av en karriärsugen egoist med negativa sidor, som inte lyssnar och ständigt är borta. I bok tre, Upptäckaren, får vi följa Wergelands inre resa när han reflekterar över sitt liv. Vi blir vittne till en syntes av personen som efter alla fragment blir ännu mer begriplig men utan att tappa sina facetter. Han har förändrats.
Det centrala temat i boken är att man kan berätta en människa på så många olika sätt. Historieberättande fungerar ju på det sättet att vi kan ta tio nedslag i en människas liv och berätta något sammanhängande om dem, och det blir en historia. Välj tio andra och vi får en annan människa, ett annat liv. Sanningen är inget annat än en sammanhängande berättelse. Det är inte psykoanalysens sökande efter barndomsminnet där allt vände. Slik positivism lockar inte Kjaerstad. Nejdå, här är det postmoderna fragment som är grejen. Det är helt underbart bra. Det öppnar min kritiska blick för medieflöde, biografier, och inte minst de TV-program som boken handlar om på metanivå.
Men boken handlar också om Norge. Ett provinsiellt och självgott land som hyllar de få hjältar det har. Vi får varenda norskt varumärke som finns: Grieg, Munch, akvavit med mera, naivt hyllat, kritiserat och ifrågasatt. Wergelands TV-serie handlar om de stora hjältarna och deras liv, och letar efter den viktiga punkten där deras liv vände. Kritik mot förenklingar? You bet. Därmed blir böckerna en lång odyssé över Norges stora hjältar, men också en kritik mot norsk inskränkthet, provinsialism och självgodhet. Nyttigt att läsa som relief mot Sverige.
Kjaerstad har kommit med en ny bok: Kungen av Europa. Den verkar lite lik trilogin. Jag återkommer.
Den julen fick jag flera böcker jag önskat mig i julklapp. Dels fick jag första delen av trilogin Förföraren, Erövraren och Upptäckaren av Jan Kjaerstad och dels den maffiga Under jord av Don DeLillo. När jag låg sjuk hade jag gott om tid att läsa. Samtidigt lyssnade jag på Lars Winnerbäcks liveskiva "Utan dig". En jul jag verkligen minns, och två av mina litteraturfavoriter någonsin.
DeLillos Under jord är en sån där roman som genom sina fragment försöker berätta en historia om hela USA och ta tempen på samhällsklimatet. Den inleds med att Sovjet gör sin första atomprovsprängning, och gör sedan fragmentariska nedslag på olika ställen i historien. Vi får se familjer med problem, gå på basebollmatch där en huvudperson får tag på en legendarisk homerunboll som sedan stjäls och säljs, vi får möta konstnärer och människor som påverkas av miljöförstörelse i spåret av provsprängningar i södra USA. Det är svårt att sammanfatta boken. Det som känns som fragment blir till slut en helhet. När den tjocka boken är färdigläst får jag en känsla av att jag vet hur det är att leva i skuggan av atombomben och känner mig lite klokare om den amerikanska självbilden.
Kjaerstads trilogi är ännu mer fantastisk. Den blev inte läst under jul, men väl veckorna efteråt. I den första boken får vi lära känna den norske TV-personligheten Jonas Wergeland. Han står åtalad och fälls för mord på sin fru. I första boken Förföraren får vi lära känna hans lyckliga liv. I små fragment av barndomsminnen och förförda kvinnor och storslagna men ytliga TV-projekt av folk-"bildnings"karaktär. Hela tiden hyperlänkar författaren sig fram genom Wergelands liv på ett fascinerande sätt. I bok två, Erövraren, berättas en mer osympatisk historia om Wergeland. Mannen som gjorde andra glada och fick kvinor att njuta i bok ett ersätts av en karriärsugen egoist med negativa sidor, som inte lyssnar och ständigt är borta. I bok tre, Upptäckaren, får vi följa Wergelands inre resa när han reflekterar över sitt liv. Vi blir vittne till en syntes av personen som efter alla fragment blir ännu mer begriplig men utan att tappa sina facetter. Han har förändrats.
Det centrala temat i boken är att man kan berätta en människa på så många olika sätt. Historieberättande fungerar ju på det sättet att vi kan ta tio nedslag i en människas liv och berätta något sammanhängande om dem, och det blir en historia. Välj tio andra och vi får en annan människa, ett annat liv. Sanningen är inget annat än en sammanhängande berättelse. Det är inte psykoanalysens sökande efter barndomsminnet där allt vände. Slik positivism lockar inte Kjaerstad. Nejdå, här är det postmoderna fragment som är grejen. Det är helt underbart bra. Det öppnar min kritiska blick för medieflöde, biografier, och inte minst de TV-program som boken handlar om på metanivå.
Men boken handlar också om Norge. Ett provinsiellt och självgott land som hyllar de få hjältar det har. Vi får varenda norskt varumärke som finns: Grieg, Munch, akvavit med mera, naivt hyllat, kritiserat och ifrågasatt. Wergelands TV-serie handlar om de stora hjältarna och deras liv, och letar efter den viktiga punkten där deras liv vände. Kritik mot förenklingar? You bet. Därmed blir böckerna en lång odyssé över Norges stora hjältar, men också en kritik mot norsk inskränkthet, provinsialism och självgodhet. Nyttigt att läsa som relief mot Sverige.
Kjaerstad har kommit med en ny bok: Kungen av Europa. Den verkar lite lik trilogin. Jag återkommer.
posted by NIklas Theodorsson at torsdag, december 21, 2006
1 comments
