Rödgrönt mod att vara tvärtom

Jag tror att rödgröna förlorade valet för att vi inte var tillräckligt modiga. Vi vågade inte vara tvärtom. Vi hade chansen visa att vi var något motsatt till enfrågepolitiken att sänka skatterna. Istället blev det som om budgetmotion och regeringsplattform kännetecknades av rädsla istället för mod. Som om man förutsåg mediernas och Reinfeldts ”skattechock” istället för att stå upp mot det felslut den är ett exempel på. Rödgrön är ju i två dimensioner en motsats till regeringens ökade klyftor och passiva miljöpolitik. Det är något progressivt.

Det är därför jag hoppas på mod i de kommuner och landsting som ska styras rödgrönt de kommande fyra åren. Av stora kommuner finns bland annat Umeå och Göteborg. Jag hoppas att man i samtliga rödgröna styren vågar vara annorlunda, vågar visa att det gör skillnad när rödgröna styr.

Då handlar det om att skippa den kamerala snålheten att skatteunderlagets utveckling styr kvaliteten i välfärden. Vi gjorde så enorma misstag på nittiotalet där vi sa upp personal och körde slut på de som blev kvar. De senaste fyra åren har vi sett samma sak. Det är stenhård budgetpress och sparkrav över hela Sverige. Lärartätheten och personaltätheten på dagis står och stampar eller sjunker. Andelen grundskoleelever utan godkänt i kärnämnen ökar.

Marika Lindgren Åsbrink skrev en bra bloggpost om mod för ett tag sen. Eller om att göra skillnad. De borgerliga i Stockholm har minskat ersättningen till skolan som fördelas efter socioekonomiska faktorer. Helt i enlighet med att gynna deras väljare, såklart. Kort sagt hade alliansen flyttat pengar från Rinkeby till Danderyd. Hon visade i två tydliga diagram något väldigt enkelt.

- Under rödgrönt styre hade lärartätheten i Rinkeby ökat.

- Andelen som gick ut nian med godkänt i kärnämnen hade ökat under samma år.

- Under alliansens senaste år var förändringen i motsatt riktning.

För mig är rödgrönt mod att ta såna här samband på allvar. För mig är varje elev som går ut nian utan godkänt i samtliga kärnämnen ett stort misslyckande. Det innebär att rödgröna styren måste visa att man vågar vara annorlunda. Vi måste våga satsa på att höja kvaliteten även om det kostar.

Även om det kostar. Det kan kosta mycket pengar att satsa på fler lärare och specialpedagoger. De långsiktiga vinsterna i att ge dessa individer bättre chanser i livet är ovärderliga. Det kan innebära att det krävs skattehöjningar för att göra dessa satsningar. Gott så. Med tanke på att 90% av svenskarna accepterar skattehöjningar om de går till att höja kvaliteten i välfärden så är det inget problem.

Bara tänk. I nästa valrörelse kan de rödgröna visa att de gjort skillnad. Vi kan inte bara hänvisa till mönsterkommunerna som så kraftigt förbättrade kvaliteten i skolan, barnomsorgen och äldreomsorgen. Vi kan dessutom säga att vi hade modet att göra det. Vi hade modet att höja skatten för att göra det. Vi vågade vara tvärtom. Vi vågar stå upp för att skattesänkningar innebär mindre välfärd och för att mer välfärd måste få kosta. Då är vi precis det tydliga alternativ som vi inte vågade vara i valrörelsen.

Ska det vara rödgrönt måste det vara rödgrönt. Inte samma snålpolitik som alliansen.

Hoppas på Tranströmer

Jag vet inte vad det är, men det är nånting med Nobelpriset i litteratur som fascinerar, intresserar, lockar. Allt från berättelserna om hur nominerings- och beslutsprocessen fungerar till det omöjliga att dela ut ett sådant pris. Det är jättefascinerande varje gång att tänka sig hur det kan bli just en och inte en annan.

Och det är lärorikt varje gång. Jag går igång som den kulturknutte jag innerst inne är. Visst läser jag hyfsat mycket visst läser jag kultursidan ganska noga. Men när litteraturpristagaren kommer så läser jag många artiklar och lär mig, får en relation till författaren som jag inte så ofta läser.

Jag hoppas på Tranströmer. Han är helt fantastisk i att skriva så exakt att jag kan titta på en dikt fram och tillbaka flera gånger. Vissa av hans dikter får mig att slappna av bara genom att tänka på dem. Andra ord framgrävda ur minnet får mig att själv hitta formuleringar när jag skriver. Det är så sällan jag läst någon pristagare. Andravalet är Joyce Carol Oates.

Min Tranströmerfavorit.

Allegro
Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att nogon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ned händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan - det betyder:
"Vi ger oss inte. Men vill fred."

Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.

"Hushållsnära tjänster med krav på sex"

Jag läser ett pressmeddelande från Institutet för Framtidsstudier. ”Hushållsnära tjänster med krav på sex”. En forskare har studerat städbranschens svarta och vita sida utifrån hur papperslösa flyktingar behandlas och konstaterat:

Slutsatserna är att det inte går att separera den vita sektorn från den svarta utan att de lever i en stark symbios. Under arbetet med denna rapport har Anna Gavanas identifierat att arbetande i den svarta hushållsnära sektorn ofta ställs inför krav på sexuella tjänster tillsammans med städning.

– Det slog mig tidigt att många annonser för städhjälp avslutades med meningar som ”endast seriösa svar” eller liknande. Nu har jag fått svar på varför det är så, säger Anna Gavanas, som förbluffats av de berättelser hon mött.

– Många vittnar om att de blivit av med uppdraget att städa eller ännu värre, inte fått betalt för utfört arbete när de inte också ställt upp på sexuella tjänster, säger hon.

Ja, ni kan läsa själva. I våras läste jag artikeln om en anställd på ett privat städföretag i Stockholm som inte fick betalt för restiden mellan städtillfällena. Sånt borde förstås medierna skriva om. Föga anade jag att det var betydligt värre än så. Det är upprörande att läsa om den här viktiga forskningen om "jobblinjens" baksidor. Dels för att alliansen och medierna hyllat hur vitt allting blivit, och så är det så att det är samma exploatering fast möjligen lite gråare. Och betydligt värre än man kunde ana. Att betala någon svart är ett personligt, moraliskt val att göra. Skämmes den som gör det. Att använda den ojämlika maktsituationen till att hota med att inte betala eller att kräva sexuella tjänster. Jag saknar verkligen ord.

Men det skapar också uppgivenhet eftersom det är en av alliansregeringens stora förändringar att göra sådant här möjligt. Alla dessa strukturella förändringar som genomförts av balansen mellan anställd och arbetsgivare. Samtliga förändringar som genomförts inom ”jobblinjen” handlar nämligen om en sak. Att göra arbetstagaren mer maktlös. Att försvåra att säga nej, säga ifrån, göra motstånd.

Hur många kvinnor i andra lågavlönade yrken som fått allt svårare att säga emot när kunder eller chefer tafsar eller kräver saker kan man bara ana.

Hur många polisanmälningar blir aldrig av?

Det är patriarkatet. Det är klassamhället.

Läs även Thaher Pelaseyed. och Thaher igen.

Drömmar byggs av ord

Det där med berättelser fortsätter snurra runt i skallen.
Eller - bristen på dem.
Jag tänker tillbaka och försöker förstå den helhet som det rödgröna projektet blev.
Eller försökte bli.

Varför tappade det rödgröna (främst S) väljare till alliansen (M) just när vi presenterade budgetmotionen och regeringsplattformen?

Det må vara en vänsterpartists perspektiv, men jag tror att väljarna är kloka.
Jag tror de hade belönat (i opinionsmätningar då) rödgröna för att vi kritiserade skattesänkningar för rika.
När sedan 90% av dessa skattesänkningar skulle vara kvar, tror jag väljarna tänkte att det var ”samma skit”.
Just "samma skit"-tanken är något som ständigt återkommer när man pratar med folk som inte har så stort förtroende för politiker.
Lite tillspetsat går det faktiskt att säga att små skillnader mellan alternativen ökar "samma skit"-känslan hos väljarna.
Målgruppspolitik och Karl Rove-utspel bestraffar sig.
Men det blev inte lägre valdeltagande.
Utan SD och moderaterna.
Enligt principen ”Hellre skattesänkningar för mig än för någon annan”.

Sen är jag tillbaka till berättelsen igen.
Jag läser igenom rödgröna budgetmotionen och försöker hitta en helhet.
Men den vill inte riktigt infinna sig.
Det finns enstaka formuleringar, men mest är det kameralt språkbruk.
Visionen fattas, berättelsen, drömmen, gestaltningen av en tro på framtiden.
Fattas.
Fragment av meningar försöker men lyckas inte.

Och sen kommer regeringsplattformen.
Även här finns fina ord, men det funkar inte riktigt.
Det är som om hela texten har tillkommit utifrån att tänka plånboksfrågor.
Små, små öar av utspel och förslag bredvid varandra.
Allt enligt principen att plånboksfrågorna är grunden.
Allt enligt principen att det stora fick mest och de två små lite mindre.
Rödgrön helhet?
”Med den sänkta a-kasseavgiften får ni lika mycket i plånboken som med deras skattesänkning.”

Och det finns förslag som inte hänger ihop.
Som gör en samlad berättelse omöjlig.
De där förslagen som skaver när jag försöker – precis som jag i valstugan försökte – foga ihop det till en helhet, en berättelse, en vision om framtiden.
Pensionärernas skattesänkning.
Restaurangmomsen.
”Vi är som alliansen fast lite mer.”
De två förslagen skaver.
Nånstans där tror jag många väljare tänkte ”Det är ändå ingen skillnad, jag tar 500 spänn mer i fickan”.

Berättelsen.
När jag pratar med socialdemokrater eller miljöpartister är det så få problem.
Orden faller enkelt, de gemensamma visionerna finns där.
Samma riktning men på olika sätt.
Kanske pratades det för lite ord och räknades för mycket siffror?
Var det i räknandet som helheten försvann?
Eller i bristen på pratande?
Bristen på en helhet och en dröm?
Kanske räknade vi bort berättelsen om ett bättre, rödgrönt samhälle?
Vi borde pratat mer.