Det är egentligen för tidigt att valutvärdera. För mycket prat om det, för mycket debattartiklar, för mycket, för nära. Men ändå. Det är ju något som skaver och funderar så starkt att det vill ut. Det ord jag hela tiden landar i.
Berättelser. Behovet av en sammanhängande berättelse. Då, nu, framtid.
Jag läste Martin Gelins bok om Obamas valkampanj och blev övertygad om att Obama vann valet för att han hade den mest sammanhängande berättelsen om USA:s då, nu och framtid. Det fanns en tydlighet där människor av olika bakgrunder kunde känna sig som en del i berättelsen om en bättre framtid för alla. Det går att som svensk och vänster se hålen i berättelsen, men ändå, den fanns där.
Jag känner att det är precis den berättelse som det rödgröna projektet i Sverige saknade. Det fanns embryon till det i både ”Modernisera Sverige”, ”Möjligheternas Sverige” och ”Håll ihop Sverige”. Men att något saknades. Kanske berodde det på att alliansens berättelser var bättre, kanske berodde det på att våra var sämre. Inte minst var det för lite framtid. Visst kan man se att vissa av förslagen (Sänkt skatt för pensionärer) inte passade in i helheten, att de var en egen berättelse som var en sidointrig till vad Alliansen berättade. För de berättade både bra och tydligt.
För medge en sak. ”
Arbetslinjen” från moderaterna är en bra berättelse. Det är en berättelse fylld med lögner, ihåliga intrigskutt och dåligt utvecklade birollsinnehavare (deltidsanställda och lågbetalda arbetare). Det spelar ingen roll. Det är som en kass actionfilm eller en romcom. Det kan bli bra ändå. Det räcker att säga ett ord så är berättelsen färdig. Snyggt och sammanhängande.
”
Entreprenören”. Samma sak. En sidointrig av den förstnämnda, men mer individnära. Den är tydlig inte minst eftersom den har en skurk, i form av den onda vänstersidan som vill hämma kreativiteten hos alla de som inget hellre vill än anställa människor. ”Men det vill dom ju inte, dom vill bara tjäna pengar”, svarar motståndaren. Ser ni? Redan där är man både teknisk och gnällig.
”
Kunskapsskola mot flumskola”. Samma sak. Ihåligt men tydligt.
KD:s ”
Mänskligare Sverige”? Nej, den funkade inte.
Var fanns vår berättelse om skolan? Var fanns vår berättelse om jobben?
Var fanns våra kraftfulla berättelser i det här valet? Fanns det berättelser som var så tydliga att de inte gick att motstå? Som hade skurkar och hjältar och det där självklara drivet framåt i intrigen som skapar något ödesbestämt nästan episkt över det hela. Att allt är viktigt.
Socialdemokraterna? Nej, inte heller.
Vi fick bli mångordiga, tekniska, siffernissar eller berätta om indidiuella fall för att ifrågasätta deras berättelser. Vi blev gnällspikarna. Jag tror att bra berättelser slår igenom och får spridning. De sätter sig på skallen som ett minne och en tolkning. De blir gradvis till sanningar och styr och sorterar tänkandet. De väcker känslorna i oss som får oss att tro på själva idén om ett bättre samhälle för både mig och alla andra. En sådan berättelse tror jag får fäste även i medierna.
Därför tänker jag att vi i vänstern har några år på oss att formulera viktiga, tydliga berättelser som innehåller både hjältar, möjligen en och annan skurk, och inte minst ett tydligt, episkt syfte om en bättre framtid för alla.
