Dansmusik för indiefolk - The Killers

The Killers skiva "Sam´s town" gör mig både glad och ambivalent. Det börjar med en distinkt känsla av amerikansk indierock med rötter i tidigt nittiotal. Basgångar påminner om Pixies eller Built to spill. Och plötsligt dyker det upp känslan av brittisk indie i form av Pulp-liknande tongångar. Indie möter Abba. Basen, melodikänslan och svänget tilltalar mig väldigt. Jag blir glad av The Killers. Jag kommer på mig själv med att tänka på glamband som Darkness eller The Ark, normalt inte mina favoriter, men rycks med av det goda humöret. Sen tänker jag helt plötsligt på Meat Loaf och förlåter dem ändå.

Jag avskyr Meat Loaf. Hans musik gör mig illa till mods om jag kommer på mig själv med att i en kort sekund tycka att det låter bra. Det är övertydliga och banala melodislingor, pompöst och överfett komp och så den ylande sången. Jag känner som om jag får melodierna nedstoppade i halsen. The Killers slänger in något som stör det pompösa eller övertydliga. Plötsligt kommer en råbarkad Pixies-basgång eller en vass gitarrbakgrund som sticker av och skär igenom keyboardsmattan och gör mig gladare. Det är musik för rockers eller indiefolk som helt enkelt vill dansa loss.

Fast, efter en lyssning av annat på tåget på väg till jobbet petades Killers från topplistan.

Bäst just nu:
Bob Hund, Förträngda problem (länge sen jag lyssnade på hundarna)
Bright eyes, Old soul song (Dylan-ironi-soul)
Aimee Mann, The Scientist (Coldplay-cover)
The Killers, When you where young (Duran Duran möter Weezer och The Ark)
Lisa Miskovsky, Acceptable losses (mer Kent än Kent?)

Tyvärr är batteriet slut i MP3-spelaren. Det blir en lång hemresa.