onsdag, november 08, 2006

Hatkärlek till somliga nationalekonomer

Jag avskyr många nationalekonomer. Passionerat. Deras hantering av fakta är ofta dålig forskning. Deras förmåga att göra ideologi till fakta är djupt irriterande. Deras vilja att pådyvla folket detta i A-Ekonomi är elitistiskt och vulgärt. Deras nedlåtande tonfall också. Bo Södersten är förstås huvudexemplet, även om han är passé idag. Men somliga har något annat, något klokare och mer reflekterat. Lars Calmfors är en sån.

Nationalekonomen Lars Calmfors (vågar jag gissa att han är högersosse) skriver en debattartikel i DN där han på olika grunder avfärdar regeringens akasseförslag. Inte sågar, men försöker förstå och värdera. Han talar öppenhjärtigt om forskningen som visar att det leder till lönesänkningar. En riktigt intressant artikel med en kritik från en kompetent högerdebattör mot en annan. Han är ärlig och säger rakt ut när det handlar om värderingar och inte fakta.
Den uppenbara nackdelen med en mind­re generös a-kassa är ett sämre inkomstskydd för dem som förblir arbetslösa. Ekonomisk forskning har förstås inget att säga om hur man ska väga ett sämre försäkringsskydd vid arbetslöshet mot högre sysselsättning. Detta är en ren värdering. Självklart skulle det bästa vara om det gick att öka sysselsättningen kraftigt utan att minska förmånerna i arbetslöshetsförsäkringen. Men det är vad socialdemokratiska regeringar försökt göra i ett drygt decennium utan att lyckas. I det läget är min personliga värdering att vi tvingas ge lägre prioritet åt önskemålet om ett högt försäkringsskydd.

Jag håller inte med honom om nästan någonting, men han får mig att tänka och slipa mina argument. Och han är en högernationalekonom med ett resonerande och nåt slags hjärta. Jag menar att han har fel när det inte skapats fler jobb under s-regeringar. Självklart. Men han är något på spåren, och han argumenterar ärligt och öppet. Bra.

Vänstra stranden skriver vältaligt om frågan.

Läser idag DN-debatt där nationalekonomiprofessorn Lars Calmfors visar hur en slipsten skall dras. Efter att under veckan ha lyssnat på de mjäkiga, flummiga och irrationella ministrarna på finans- och arbetsmarknadsdepartementen är det en lycka att få börja dagen med grötfrukost och en Calmforsare.

I sin artikel pekar Calmfors på den forskning som visar att sänkta arbetslöshetsersättningar skapar arbete. Han pekar på att lönerna sänks, vilket kommer att ge arbetslösa anledning att ta arbete med lägre lön än de annars skulle göra. Lönespridningen kommer också att öka genom att jobbavdrag och avdrag för hushållstjänster höjer lönen för vissa grupper. Han resonerar vidare om att nackdelen är att de arbetslösa som blir kvar i arbetslöshet får en sämre inkomst. Och här markerar han att detta är en värdefråga - fler jobb men också lägre löner, lägre ersättning och större lönespridning. Han väljer fler jobb.

Han gör inte det för att han är en dålig människa, tvärtom vill han genomföra detta för att han tror att det gynnar samhället, något som framgår av hans raka argument. Genom hans klara och uppriktiga resonemang får jag också en chans att rannsaka mina värderingar. Och jag landar i ståndpunkten att de nya jobbens innehåll, deras löneprofil, den ökade lönespridningen och effekterna på de människor som ändå inte får jobb får mig att säga nej till den här förändringen. Jag tror att klassamhället förstärks och att det leder till konflikter, kriminalitet och ökat utanförskap.

För övrigt anser Calmfors också att a-kasseavgiftshöjningen bör dras tillbaka - och han ger mycket goda argument. Argument jag undrar om Littorin skulle kunna komma på om han tänkte ens en hel vecka...

Min enda invändning rör Calmfors sista mening - där kommer han med en liten släng. Varför är det "mycket allvarligare" för demokratin att inte utreda ersättningshöjningar än ersättningssänkningar? Inget svar.

Instämmer med följande skribent i mycket. Självklart förtjänar Calmfors mer kritik än så här. Inte minst för det sista att han anser att en neddragning inte behöver någon förankrande eller analytisk beslutsprocess vilket utgiftsökningar behöver. Men med kloka debattörer som Vänstra stranden kan vi ha en vänster som för debatten med högerns språk fast klokare. Då blir det valsegrar i framtiden.

Fast kritiken mot den sista meningen är vidare än så. Den fångar själva utgiftstakets tyranni

0 Comments:

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home